Nästa månad

Idag ska vi alla i landslaget U-18 som det är, samlas i NY för att imorgon tillsammans flyga till Toronto i Kanada.
Jag kände några i laget. Vi har varit på utagningar till detta så jag har ju träffat alla. Men det var två stycken som jag fick lite bättre kontakt med. Dom heter Abbey och Maggie. Båda bor i Pittsburg, Abbey år lika gammal som jag, 17, och Maggie är ett år yngre 16.

-Are you nervous? Frågade mamma när hela familjen satt i bilen för att lämna av mig på hotellet där vi skulle samlas.
-No, not get, I think it’s gonna be so much fun. Svarade jag glatt.
-Det är jätte roligt kan jag berätta, jag fick själv spela för Sverige när jag var 17år. Att få uppleva detta med dina vänner. Även om ni vinner eller förlorar så gör ni det som ett lag, som ett land. Sa pappa.

Vi hade nu bara 10 minuters bilresa kvar tills vi skulle vara framme på hotellet. Jag satt bak på vänster sida och tittade ut. Men jag var allt för inne i mina tankar för att märka allt som var utanför. Min hjärna var full med tankar. Hur ska detta gå? Kommer vi att ha roligt? Fast det visste jag att vi skulle. Att få träffa Frida igen efter alla dessa år. Ja, allt om dessa 10 dagar, tror jag att det är, snurrade runtrunt.
Jag vaknade upp ur mitt dagdrömande av att bilen Nils försökte skaka på mig.

-Nora! WAKE UP! Jag tittade på honom, han tittade frågandes tillbaka på mig.
-Much to think about, sa jag innan jag klev ut ur bilen.

När jag klev ut ur bilen sträckte jag på mig. Hade blivit lite stel på denna lilla biten. Eller rättare sagt 30 minuter tog det. Det stod flera föräldrar med deras barn och all packning på parkeringen. Bakom en ring med en familj såg jag både Maggie och Abbey. Jag tog det lugnt och sa ordentligt hejdå till min familj.

-Bye mum dad and you Nils. Sa jag och kramade om alla.
-Kom ihåg att ha roligt, och vinna vore ju inte fel, sa pappa och skrattade i mitt öra när kan kramade mig.
-I love you! Sa ja innan jag gick vidare in på hotellet där vi skulle samlas.

-Nora there you are! Hörde jag Maggie säga bakom mig. När jag vände mig om hade jag redan henne i min famn. Abbey var inte långt efter på att krama om mig.

Vi satt oss i soffan och började snacka om allt som hänt. Det var som att vi hade känt varandra sen vi var små. Vi hade så lätt för att snacka med varandra.

-So Maggie how is it going with that boy? What was his name? frågade jag.
-Leo, his name is Leo! svarade snabbt Abbey. Maggies kinder fick en röd nyans.
-Eh..we are like together, svarade Maggie försiktigt.
-What together? And you haven’t told me? Skrek Abbey, hon var inte arg utan ganska förvånad.
-I know, but i didn’t know if we were together so, until….two days ago, svarade Maggie till sitt försvar.
-Maggie it’s cool, but you have so much to tell us, sa jag och kramade om henne innan vi skulle gå till samligen.
-But now we have so many days we can talk. Sa Maggie och log med ett leende som räckte upp till öronen.