Matchen skulle nu starta, och motståndet var Ryssland. Det var hur mycket folk på läktaren som helst. Eller jag tyckte att det var mycket, det var nog 2500 personer iallafall. 
Just innan det var nedsläpp och jag stod framme vid domarna för att hälsa kollade jag upp mot läktaren och kunde se Chaz Justin Ryan och den dära stora mannen. Jag åkte ifrån domarna och kollade upp igen och de stod och vinkade som galningar, jag skrattade bara och fortsatte fokusera på matchen.

Det var en riktigt jämn match, stod 1-1 i första perioden. Andra perioden tog de ledningen med 1-2.

Jag fick en bra passning av Rebecca upp mot bortre blå, jag åkte allt jag kunde och vände in mot mål. Jag var helt fri, men kände en motståndare i ryggen. Jag försökte trampa hårdare så att det skulle gå snabbare, men ryssen var snabb, jag var nära mål och skulle just skjuta. När hon fäller mig och jag tappar pucken. Man kunde höra hur publiken började bua. Senare kunde jag höra domarens ljud ur visselpipan. Det blev straff, Abbey fick lägga den för det var hon bäst på.
Vi stod alla i båset och kollade noga på Abbey när hon åkte. Hon åkte in från sidan och la skickligt upp den i krysset. Grymt snyggt. Alla började applodera och hon åkte förbi och och slog oss i händerna. Kung 2-2, nu måste vi bara göra ett mål till.

Jag hade pucken och åkte i mitten av planen, jag lyfte på huvudet och tittade åt sidan. Det enda jag såg var att någon kom imot mig i en väldig hög fart, sedan blev det svart.

Jag försökte sakta öppna ögonen, var är jag? vad har hänt? var det första som kom upp i mitt huvud. Jag kunde höra hur våran sjukvårdare som stod och försökte få komunicera med mig skrek

-Nora !? Nora? Can you hear me?

Jag försökte få ut ett ja ur min mun med det gick inte. Det kom ingenting ur min mun. Allt jag kunde göra var att ligga där.
Länge tittade jag mig förvånat omkring för att få en aning om vad som hänt, jag kunde se att vi hade match, jag låg mitt på plan och det var lite smågruff mellan spelare. Hela publiken buade, fast inte så högt.
Förvirrat satt jag mig upp och kollade runt. Jag kunde känna att sjukvårdaren försökte på kontakt med mig, men jag fortsatte titta mig runt.
Jag kände att två lagkamrater försökte hjälpa mig upp när jag skulle ställa mig upp, men jag vill ställa mig själv så jag skakade bort dem. Sakta försökte jag ställa mig upp. Jag tog ett skär och hela arenan började skaka kändes det som och jag föll ner igen. Fan jag ska få mig upp. Nu var jag sur, åter igen fick jag mig upp på benen, men återigen föll jag. Nu orkade jag inte mer, utan mina lagkamrater fick hjälpa mig.
Jag satt mig ner på bänken, våran sjukvårdare som heter Robert, var helatiden vid min sida.

-Nora, go in and shower! sa tränaren.
-But coach I can play!
-Nora I know you want to play, but you couldn't even stand up on the ice, maybe next game. sa han och forkuserade på matchen.

Jag visste att det inte gav något att argumentera imot, han var den som bestämde, men ändå blev jag sur. Jag ville spela det var det jag älskade.
Robert och Helen, hon var med som tjejledare, de hjälpt mig in i omklädningsrummet. På vägen in till omklädningsrummet höll jag på att ramla minst 2 gånger. I gången in till omklädnigsrummet fanns en bår som jag fick lägga mig på. Två sjukskötare drog ut mig till en ambulans som skulle köra mig till sjukhuset.
Jag hade full utrustning på mig när de rullade in mig på sjukhuset, bara för att vara säkra hade de satt på mig en nackkudde också. Det kändes som om att jag var uppstoppad, jag kunde knappt röra mig. Jag blev inrullad i en sal med 3 andra sängar, där fick jag ligga länge. Eller det kändes som timmar iallafall. Med mig var Robert, det började ringa i hans mobil, han gick ut ur rummet för att svara. När han kom tillbaka hade han ett leende på läpparna.

-We won! sa han och hoppade upp. Jag skulle räcka fram handen för att göra highfive men fast som jag låg kunde jag inte röra mig.
-Hannah and Dani did the goals, sa han glatt. Jag blev så glad, vi vann! YEES. Två matcher kvar i gruppspelet.

Läkarna hade kommit fram till att det ''bara'' var en lätt hjärnskakning, och att jag var tvungen att vänta tills på



När jag väl kom in i omklädningsrummet och satte mig kom 2 sjukvårdare in genom dörren. De la mig på masagebänken som vi hade mitt i omklädningsrummet, och undersökte mig på många olika sätt. Tillslut kom de fram till att jag fått en liten hjärnskakning men skulle nog kunna spela om 2-3 dagar.
Jag blev glad när de sa att jag skulle kunna spela, för en stund där hade jag nästan trott att jag inte skulle kunna spela något mer. Dock måste jag nog stå över en match.

Nu satt vi i en taxi på väg tillbaka till hotellet där laget var, jag hade tagit med mig min mobil men hade varit tvungen att stänga av den och sen hade Robert haft den i hans jackficka. När vi satt oss i taxin hade jag fått tillbaka den, jag startade den genast. Jag hade 6 olästa meddelanden.

Mum
Hey honey!
I heard you were at the hospital, please call me when you can I love you<3

Jag ringde genast.

-Oh Nora we have been so worried, what happend? hörde jag mamma säga.
-I'm okey mum, i just got a little concussion.
-Oh little honey, i hope you are okey we will be there soon.
-Yeah good! I have to sit on the bench for 2-3 days but I hope i will play as soon as posible.
-yeah, good luck sweetie, we miss you all.
-Kiss dad and Nils from me. Bye



De två nästa sms som kom upp var från två nummer jag inte hade..

---

I suck i know...förlåt. Jag försöker ibland, men detta är inte min grej jag vill bara skriva ibland. Så räkna inte med någon bättre uppdatering.